Torsken i Östersjön

Östersjön är en unik men utsatt miljö med ett litet vattenutbyte, varierande salthalt och stora områden med syrefattiga bottnar. Torsken är en av Östersjöns viktigaste fiskarter ur ett eko­logiskt, och tidigare ekonomiskt, perspektiv. I kombination med årtionden av över­fiske och en misslyckad för­valtning står Öster­sjöns torsk­bestånd idag inför en akut situation.

Förutsättningar för torsken i Östersjön

Övergödning

Näringsämnen är en förutsättning för livet i Östersjön. Växtplankton behöver näringsämnen (fosfor och kväve) för sin tillväxt och utgör i nästa steg en viktig födoresurs för andra organismer som djurplankton. Men när det finns för mycket av näringsämnena kväve och fosfor kan det leda till övergödning. I ett övergött hav kan vissa alger växa till ohämmat. När stora mängder alger sedan sjunker ner på botten och bryts ner förbrukas syre vilket kan leda till syrebrist och svåra förhållanden för såväl bottenlevande djur som torsk.

Syrefria bottnar

Syrefria bottnar är ingen ny företeelse i Östersjön men utbredningen av bottnar som är påverkade av syrebrist har ökat markant. Olika typer av mänskliga aktiviteter bidrar till utflödet av näringsämnen till havet. Det handlar om jordbruk, avverkning av skog och utsläpp av avloppsvatten. Atmosfäriskt nedfall är ytterligare en källa till övergödning. Torsken påverkas negativt av syrebristen både genom att bottenlevande djur som är föda för torsken försvinner och att förutsättningen för torskens fortplantning försämras då befruktade ägg dör vid låga syrehalter.

Salthaltsgradient

Östersjön är världens största brackvattenhav och har en förhållandevis låg salthalt i jämförelse med andra hav. Sött vatten kommer till Östersjön från land medan salt vatten kommer in från Nordsjön via Skagerrak och Kattegatt. När det salta vattnet lyckas ta sig över de höga trösklarna i de danska sunden fylls Östersjöns djuphålor med salt, syrerikt vatten. På så vis skapas en salthaltsgradient i djupled. Men det finns också en geografisk salthaltsgradient – om man går från södra till norra Östersjön blir vattnet sötare och i Bottniska viken har vattnet bara 2 promilles salthalt. Salthalten är en begränsande faktor för torskens leverne och fortplantning.

Saltvatten är tyngre än sötvatten, vilket gör att det salta vattnet som strömmar in från Kattegatt sjunker ned i djuphålorna, medan det söta vattnet stannar närmare ytan. Gränsen mellan vattenmassorna med olika salthalt kallas haloklin.

Östersjötorsk

Olika bestånd

Torsken finns längs hela Sveriges kust och man brukar dela in den i östra och västra beståndet. Med genetiska verktyg kan man urskilja tre unika bestånd – ett bestånd i östra Östersjön, ett annat i västra Östersjön inklusive Öresund, Kattegatt och östra Skagerrak, samt ett tredje bestånd i Nordsjön inklusive västra Skagerrak. Det har under lång tid skett en evolutionär anpassning hos alla torskbestånd, svarande mot de unika förhållanden som råder i respektive havsområde. Exempelvis har torsken i östra Östersjön blivit en genetiskt unik population, som har anpassat sig till Östersjöns låga salthalt. Projektet ReCod kommer även undersöka om det finns tecken på genetisk anpassning till det ännu lägre salthalterna runt Åland.

Förökningsområden och salthalter i Östersjön

Roll i ekosystemet

Torsken fyller olika funktioner i ekosystemet vid olika åldrar och storlek. Som yngel livnär sig torsken på små djurplankton, det är inte förrän senare i livet som torsken livnär sig på andra fiskar. På så sätt reglerar torskar i olika storlekar bestånden av andra arter. Torsken är en så kallad toppredator och när den försvinner kan det få stora konsekvenser för både djur- och växtlivet i havet. Forskning visar exempelvis att avsaknad av torsk kan skapa dominoeffekter i ekosystemet och leda till ökad mängd växtplankton vilket förstärker övergödningen av Östersjön.

Överfiske har lett till att det finns lite torsk i havet vilket leder till mer skarpsill och i sin tur färre djurplankton som livnär sig på växtplankton. På så vis kan övergödningsproblematiken förstärkas.

Fiske då och nu

Torsken har i årtionden varit en viktig matfisk för länderna runt Östersjön. Fisketrycket har varit hårt och fångsterna av Östersjötorsk låg fram till 1978 mellan 100 000 och 200 000 ton årligen för att sedan nå toppnoteringar runt 400 000 ton i mitten av 1980-talet. Därefter sjönk fångsterna drastiskt och under 2017–2018 kollapsade beståndet. År 2019 konstaterade forskare att torskens lekbiomassa (dvs. den torsk som om några år ska ha vuxit till sig och bli fiskbar) inte visade några tecken på återhämtning eller tillväxt, vilket ledde till att kvoten sattes till noll. Sedan 2019 råder fiskestopp på östra torskbeståndet.

Fisketrycket efter torsk har varit hårt under årtionden. Överfisket har resulterat i kollaps hos Östersjötorsken och sen 2019 råder fiskestopp.

Torskens fortplantning

Lek och reproduktion

Östersjötorsk blir könsmogen vid 2-3 års ålder och leker under en mer utsträckt period under året jämfört med torsk från Atlanten. Låga salt- och syrehalter är begränsande faktorer för en lyckad reproduktion. Torskleken är i huvudsak förlagd till Östersjöns djupområden där vattnet är saltare. Som för många andra fiskarter söker sig torsken tillbaka till föräldrarnas lekområde när det är dags för lek.

En studie av torskens lek på laboratorium visar ett intrikat beteende mellan torskhanen och torskhonan innan befruktningen sker. Hanen ger ifrån sig ett grymtliknande ljud med simblåsan för att locka till sig honan.

Lyssna på Torskens grymtljud, inspelat av Mathias Andersson, FOI

Under parningsdansen simmar honan efter hanen i cirklar då han lockar med sitt ljud och efter en tid simmar honan upp mot ytan. Hanen simmar efter upp på honans rygg och glider ner vid sidan av henne. Det slutar med att hanen ligger under honan och de lägger magarna tätt mot varandra. Därefter sker befruktningen då honan släpper ut sina ägg och hanen sina spermier.

Animering baserad på Brawn VM, (1961) Reproductive behaviour of the cod (Gadus callarias L.). Behaviour, Vol. 18, page: 177-198. Torskens grymtljud är inspelat av Mathias Andersson, FOI.

 

I det fria är de befruktade äggen och larverna pelagiska – det betyder att de svävar fritt i vattenpelaren. Östersjötorskens ägg behöver en viss salthalt för att sväva i vattenmassan, annars sjunker de till botten och dör. För att befruktningen ska lyckas och äggen utvecklas normalt behöver vattnet ha minst 11 promilles salthalt och inte lägre syrehalt än 2 ml O2/l. Idag finns bara en plats kvar i Östersjön med de syre- och salthalter som krävs för att torsken fortfarande ska lyckas med sin reproduktion – Bornholmsdjupet. Stora honor producerar större ägg med bättre flytkraft och äldre honor producerar betydligt fler ägg än unga honor. Det betyder att fortplantningsframgången är bättre för äldre honor.

 

Fortplantningsframgången är begränsad av både salt- och syrehalter. Bilden visar det så kallade reproduktionslagret där salt- och syrehalter är på nivåer som gör att äggen kan flyta och överleva. Under den nedre gränsen av reproduktionslagret är syrehalterna för låga och över reproduktionslagret är salthalten för låg. Källa: Vallin L., Nissling A., (2000) “Maternal effects on egg size and egg buoyancy of Baltic cod, Gadus morhua Implications for stock structure effects recruitment, Fisheries Research 49 21-37.

Kommunikation och buller

Under leken grymtar hanen – ett ljud som utförs med hjälp av simblåsan. Ljudet lockar honan och har således en viktig funktion för att få till stånd en lyckad reproduktion. I havet förekommer buller av olika slag exempelvis från båttrafik. Forskning visar att buller stressar torsk och en kontinuerlig ljudexponering kan även äventyra fiskens lek och reproduktion. Mer forskning behövs för att visa i vilken omfattning buller påverkar torskens reproduktion och överlevnad.

Levnadsstadier

Det befruktade ägget flyter i vattenpelaren och kläcks efter ett antal dagar och kallas då yngel eller larv. Vattentemperaturen påverkar antal dagar till kläckning. Under sin första period som yngel lever torsken på näringen som finns i gulesäcken. Därefter övergår torsken till att själv fånga föda och i början handlar det främst om djurplankton och sen bottenlevande djur. Det är först när torsken är vuxen som den börjar äta andra fiskar och i viss mån även kräftdjur. I Östersjön är sill och skarpsill den viktigaste födan för vuxen torsk. Vuxna torskar uppvisar även kannibalism det vill säga stora torskar äter små torskar. Som vuxen fisk befinner sig torsken överst i näringsväven, och spelar på så sätt en viktig roll i Östersjöns ekosystem. Avsaknad av torsk får stor påverkan på andra delar av ekosystemet.

Nybefruktade ägg (Foto Lars Vallin, Sportfiskarna), befruktat ägg (foto: Maddi Garate Olaizola, Uppsala universitet), torsklarv med gulesäck (Foton Neele Schmidt, Uppsala universitet) och en ung torsk (foto Lars Vallin, Sportfiskarna).

Om projektet ReCod